Mitt på utflykten i skogen i lördags kunde vi höra helikoptrar flyga över topparna. På vägen hem i minibussen var radion på. "Fifteen people dead, please come to the hostpitels and donate blod, al types, please come to the hospitals and donate blod" donade ur högtalarna. Blandat med västerlänsk pop där emellan. Det kändes overkligt. Vi kollar nu varje nyhetsuppdatering och streemar live så gott det går. Det är otroligt sorligt och hemskt, uppemot 70 personer har dött. Det känns långt borta men ändå nära. Bara förra helgen satt vi på dom uteserveringarna och sprang runt i köpcentrumet, som nu förvandlats till en marddröm. Vi på internatet är vi trygga och det har lugnat sig, men de mesta känns just nu mest sorligt. Vi lever somsagt i en liten bubbla här inne. Eftersom vi inte får kika utanför murarna så känns det mer skrämmande då vi måste föreställa oss va som försegår utanför. Eftersom vi inte ska gå utanför ssn murarna hänger vi mest tillsammans på varrandras rum o kollar film och pratar. I förmiddas fick vi göra ett undantag och åka iväg en liten grupp till Caren blixten cafét och giraffcentrumet (bilder kommer imorgon). Det var skönt att komma ut och se folk på gatan och att allt rullar på som vanligt. Det är också svårt att skriva om allt det här för att få fram en rättvis bild. Jag försöker skriva målande så att ni förstår, men vill samtidigt inte få det att låta kliché-artat. Det är ju ingen vacker bild.